23 Oktober

Jaha, ska jag försöka skriva lite om vår resa då.

Vi åkte några dagar före själva reseprogrammet, för att ha lite tid att turista själva och klara av jet-leg innan programmet startade.

Dagen vi kom till Peking var fin, vi fick se en blå himmel. Det visade sig vara den enda dagen på cirka 2,5 veckor som vi såg blå himmel med undantag av när vi flög till sonens hemprovins. Då såg vi den blå himlen ovanför alla moln och smog.

De första dagarna ägnade vi åt shopping och låååångpromenad. Den dagen vi skulle ut och promenera var målet Beihai park. Enligt kartan vi fått av guiden var det gångavstånd och vi gick såsom vi trodde var den närmaste och enklaste vägen. Vi fick runda Den förbjudna staden för att komma dit. Kineserna var inne i sitt nationaldagsfirande när vi kom till Kina, och det var mer folk än vanligt i omlopp. Nåja, det var en fin promenad till Beihai park. Vi hann inte se hela parken, det hade nog krävts någon dag till, i alla fall om man vill se och uppleva och inte bara passera.

Shoppingen skedde på Silk Market. Min man gillar verkligen att pruta och jag tycker bara det är jobbigt, så det blev den enda gång jag följde med till någon marknad. Vi kom hem med sidenklänningar, tröjor, skor osv. Taxi dit och hem till hotellet förstås.

När väl programmet satte igång träffade vi de andra resenärerna också förstås. En trevlig samling blivande adoptivföräldrar. En del av oss var redan adoptivföräldrar men för några av familjerna var det första barnet. Vi hade en mycket rolig och kompetent guide som gav oss många skratt och råd.

Följade dagar såg vi Himmelska Fridens Torg/Den förbjudna staden och Kinesiska muren. Tyvärr var det smog dessa dagar och muren fick en annat utseende än förra gången då solen sken.

Dags för avfärd till provinserna. Det var sex olika provinser totalt vi familjer reste till. Inrikesresan för vår del tog kring två timmar, ganska lagom tyckte vi. Väl framme i provinshuvudstaden märkte vi av den något varmare temperaturen. AC på rummet var väl inte det bästa direkt.
Vi fick en ny lokal guide som första kvällen visade oss runt i de närmaste kvarteren kring hotellet. Vi fick se livig trafik, trånga gränder och nybyggda köpcenter.

Snart började det vankas familjedag - alltså dagen då vi mötte våra nya familjemedlemmar. Vi fick barnen på eftermiddagen. Vår son sov när personalen kom med honom till Civil Affairs så de fick lov att väcka honom. Han såg sig nyfiket omkring och sedan fick jag honom äntligen i min famn! Efter mer än fyra års väntan fick vi äntligen möta den person som ska dela vårt liv. Självklart var han den sötaste ni kan tänka er. Kraftigt hår och pigga ögon. Vi fick redan samma dag intervjua barnhemspersonal, ta foton av dem och oss tillsammans, göra foto till certifikatet osv. Sedan tillbaka till hotellet. Han somnade i min famn en kort stund. Väl uppe på hotellrummet fick han välling att dricka och det verkade inte bekomma honom särskilt att han fick av annat märke än det han var van vid. Guiden sa att pojkar oftast inte är lika kinkiga som flickor, vet ej om det stämmer. Första natten sov han något oroligt, men vi fick ändå väcka honom på morgonen för att hinna äta frukost innan vi skulle tillbaka till myndigheterna för att bli intervjuade och fixa fingeravtryck osv. Allt gick smidigt då båda myndigheterna delar kontor.

Resten av veckan i provinsen lunkade på. Vi tog det mestadels lugnt på hotellrummet och byttes av att kunna gå hemifrån.

Ett besök på barnhemmet och sonens hitteplats ordnades också. Maken åkte ett snabbtåg tillsammans med guiden och det var en upplevelse. Vi har nu på film både hans säng, en del kamrater och platsen där han hittades.

När vi skulle åka tillbaka till Peking så gick flyget bra. Han somnade och sov bort en del av resan. På kvällen var han dock mycket trött och somnade redan vid 18. Dagen efter märkte vi att han hade feber, 39 grader, så det blev en tur till ett sjukhus i Peking. Fem dagar med antibiotika p.g.a öroninflammation. Som tur var hann han bli feberfri natten innan vi skulle åka hem. På flygplatsen finns nämligen febermonitorer, det hade inte varit roligt om han satts i karantän...

På Arlanda mötte många av våra släkingar och vänner upp oss. Det var jättekul att så många kom. Vi fick en del gåvor till sonen, dottern och oss själva.

Nu har vi hunnit vara hemma några dagar. Vi har varit och folkbokfört sonen och väntar nu på personnumret. Sedan kan vi göra namnändring och söka adoptionsbidraget. Nästa vecka är det adoptivbarnsundersökning som är det stora som händer. Dottern är tillbaka i skolan sedan i fredags och fick stora kramar av kompisar där.

Nu känner jag att vi är en komplett familj. Nu väntar vi inte längre. Nu ska vi leva här och nu och ta tillvara tiden tillsammans som familj.