25 Oktober

Jag har sparat kontaktuppgifter till vår guide och adoptionsorganisationens medarbetare i Beijing. Sedan ett par veckor mailade jag varsitt mail till dem och fick svar av den ena ett par dagar efter jag skickat och i dag fick jag svar från den andra. De uttrycker båda glädjen i att få ”rapport” från oss hur det går med barnen, hur familjelivet ser ut i dag och att se några foton av barnen som de ser ut nu. De är en källa till information också. När man är på en adoptionsresa och i synnerhet efter man fått sitt hett efterlängtade barn så har i alla fall vi tappat fokus på saker utanför själva barnet så att säga. En del frågor dyker upp med tiden och då är det jättebra att ha kontakter i Kina som kan hjälpa en med sina frågeställningar. Det har inte varit några specifika om våra barn utan andra funderingar framför allt jag har haft. Det är alltid lika kul när deras svar ramlar in. Jag brukar maila ett foto av vår familj som den såg ut då och nyare foton från nu, för att de lättare ska kunna känna igen oss. Sedan kanske det inte är så många som kontaktar dem i efterhand, men det är alltid lättare med att se ett ansikte. Så här skrev medarbetaren till organisationen ”At last I am extremely happy to hear from you. You know that it is a sort of rewarding from what I have been working for. So please be free to contact me whenever you have any questions. Take care!” Dessutom lämnade hon sitt telefonnummer i mailet! Det kallar jag service!!

Jag funderar ofta på min kammare när det är lugn och ro hemma (=då barnen sover!) om hur lyckligt lottade vi är som har fått två underbara barn att dela livet med. Ibland är det bra med tid för eftertanke när vardagen präglas av trots vid olika åldrar, livspusslet med aktiviteter/matinköp/tvättmaskiner/städning osv. Att trots den inte lika roliga biten ändå kunna glädjas åt att vi blev barnfamilj till slut. Det tog oss nio år från första tanken att bilda familj till att vi kom hem med dottern från Kina. Alla dessa nio åren med diverse olika behandlingar för infertilitet, hemutredning, föräldrakurser, samla papper inför ansökan och själva väntan på barnbesked. Dessa är år som ”gick till spillo” kan jag känna ibland. Vår längtan tog mycket energi av oss och när man tittar tillbaka så undrar jag ibland hur vi stod ut! Dock hägrade målet långt fram i tunneln och till slut kom vi fram till målet, även om det var många år som gick.

Jag kan fortfarande inte släppa de forum jag använt mig av under väntanstiderna, läser åtminstone varje vecka på RQ, vår organisations hemsida, olika grupper på yahoo och facebook. Vi är klara med att adoptera barn, men intresset finns där lika brinnande nu som då. Nu har vi ett par bekanta som ska adoptera syskon och det ska bli intressant att följa deras resa tillbaka till Kina. Då får vi glädjas åt deras blivande barnbesked.