Är det du? - av Harriet Löwenhjelm

Är det Du, är det Du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om Du kunde begripa, vad jag har längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att Du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt Dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama Dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att Du är mig nära,
jag vill höra Dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste lilla barn,
såväl att Du kom ändå.