11 September

Den 11 september känner väl alla till vid det här laget. Året 2001 störtade två plan in i två skyskrapor i New York och 2003 avled Anna Lindh efter attacken mot henne.
Denna dag kommer vi nog alltid att minnas med sorg skulle jag tro.

Det finns en hel del betydelsefulla dagar varje år, förutom då födelsedagar och andra högtidsdagar. Jag och min man tänker lite extra på den dagen då vi fick barnbesked för vår dotter t.ex. Sedan är ju familjedagen - alltså dagen då vi blev familj lite extra speciell förstås.

Jag kommer också ihåg Tsunamikatastrofen år 2004. Vi väntade på barnbeskedet för dottern då och jag skrev i min dagbok så här 050102 "Tragiska händelser har skett i sydostasien då en jordbävning orsakade en tsunami och närmare 150 000 människor tros ha omkommit. Det ger lite perspektiv åt vår väntan på barn. Många barn har förlorat sina föräldrar och många föräldrar har förlorat sina barn. Vi väntar på barn och har den glädjen att se fram emot. De som förlorat anhöriga har en tuff tid framför sig."

Snart är det den 28 september också, och det har gått 13 år sedan Estonia förliste. Min ena barndomsväns moster omkom ombord på båten.

Om man försöker se sitt liv ur ett större perspektiv så är inte 1,5 års ytterligare väntan på ett egentligen något att oja sig över. Det finns de som har det värre här på jorden. Svält, sjukdomar, hemlösa osv.

Jag försöker i den mån det går att vara positiv till det mesta här i livet, det känns liksom bättre då. Vi har något att se fram emot, en glädje att få ytterligare ett barn till familjen att lära känna och älska. Ju mer vi väntar och längtar desto mer efterlängtat är ju barnet.

Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och älskar sina barn, men vi som fått kämpa för att nå målet att bli barnfamilj kanske på något sätt uppskattar det vi har på ett annat sätt, vad vet jag? Det är min egen teori i alla fall.

Jaha, har jag svamlat färdigt för den här dagen tro? Ska ta en kopp te med min käre make nu.